Tisdagen den 23 januari kunde vi lyssna på Fredrik Hernblom i Hörsalen på Kulturhuset Ängeln. Han höll ett intressant föredrag i ämnet ”Hur reste man förr?”, som var ett samarrangemang med KFV Släktforskarförening och Katrineholm-Stora Malms Hembygdsförening.
Vilka vedermödor genom tiderna som resandet inneburit! Man reste för att uträtta något, inte som i vår tid, ofta för nöjes skull. Vanligt folk levde i sina byar och gårdar och hade sällan eller aldrig anledning att resa.
Resandet skapade möjligheter och nya kontakter – och ökade välfärden succesivt. Stigarna blev allt eftersom till vad vi kallar vägar.
Den första kungörelsen vad gäller vägfarande kom med Magnus Ladulås Alsnö Stadgar 1279.
Därefter görs olika steg under följande århundraden att reglera vägväsendet och även kontrollera vilka som reste och varför. Man ville ha kontroll på befolkningen. Tavernor som senare blev gästgiverier skulle finnas på regelbundna avstånd – 2-2,5 mil. Landsvägens bredd bestäms till 6 m och en kyrkväg till 3 m. Att vara på resande fot kunde vara riskfyllt och en fredsstadga säger att alla vägfarare som är ute i rättmätigt ärende får färdas i fred.
Vi får inrikes pass som skulle visa att man var en hederlig person och att man hade ett ärende, t ex söka ett arbete som gesäll, skomakare etc. Kunde man inte bevisa det fanns risk att bli tagen för lösdriveri och bli uttagen till krigstjänst.
Tullar vid de stora hamnarna inrättas och landtull vid städerna inne i landet. Landtullen avskaffas 1810. Alla varuslag över viss volym ska deklareras enligt tullstadgan. Handel fick inte bedrivas utanför städerna, utom vid de fastställda marknaderna. Det var viktigt att få in skattemedel från handeln till landet.
Bekvämligheten för de resande ökar genom krögar- och gästgivareordning. Vägnätet rustas upp, stenbroar byggs och milstenar placeras ut (alla mil blev lika långa). Bönderna fick skyldighet att underhålla vägarna och vägfogdar hade tillsyn. Allmogen dvs bönderna, har dragit tunga lass med att ställa upp vid skjutsning. Det oket försvinner så småningom. De resande får betala för både skjuts och mat där sådan kunde fås. Fri gästning förbjuds dvs våldsgästning. 5 öre ansågs lämpligt för middag på 1600-talet. Gästgiverierna skulle hålla 8 hästar, 2 vagnar, 4 kärror och 2 slädar. Det skulle finnas tavlor vid gästgiverierna där priser och avstånd till andra platser längs vägen angavs. Dagböcker skulle föras och samlas in regelbundet av myndigheten.
I Norrköpings Veckoblad 18181107 finns en kolumn med ”Anmälda resande”. Familjen xxx på väg till…!
I början på 1800-talet kommer ångbåtarna som förenklar resandet och 1862 så invigs Västra Stambanan. Tiderna förändras även på landsbygden – en ny värld öppnas. Bussar ersätter hästdragna vagnar och gästgiverier läggs ned en efter en. Så kommer bilarna…
Kerstin Falk