Anders Halldén berättar för ca 50 intresserade personer i Hörsalen, Biblioteket Ängeln Katrineholm. Föredraget var ett sam-arrangemang med KFV Släktforskarförening och Katrineholm-Stora Malms Hembygdsförening.
Livet på torpet! Inte mycket har skrivits om livet på soldattorpet, framförallt inte om kvinnornas liv. Hur hade dom det? Soldaterna gav sig iväg på övning ett par gånger om året. Troligen glada att komma hemifrån och träffa andra soldater på t ex Malmahed. Mötena var lagda efter Midsommar till skördetid och pågick några veckor. Den tiden var kvinnorna ensamma med sin barnaskara, och allt arbete med ved och vatten, djur etc. Hon skulle lappa och laga. Kanske skulle hon också göra något arbete hos rotebonden. Om soldaten dog skulle en ny soldat anvisas torpet efter 3 mån! Ibland gifte soldatänkan om sig med den nye soldaten och kunde då bo kvar med sina barn. Han konserverade änkan, kallades det. Men blev det inte så, väntade pigjobb eller i allra värsta fall fattighuset för både henne och de små barnen, som var för små att börja tjäna.
Soldattorpet bestod av en stuga 7 m x 5 m, med jordgolv och hade inget innertak. Det fanns regler för hur torpet skulle byggas. Det fanns en kammare, ett kök med spis, bakugn och brandvägg mot kammaren, och en farstu. 1835 bestämdes att torpen skulle förses med innertak och det yttre höjas med 3 stockvarv, och de blev en smal trapp upp. Jordgolvet skulle ha brädor och ett fönster på långsidan där dörren fanns och ett fönster på en gavel. Två gånger om året skulle det ske torpsyn! Ett befäl från kompaniet undersökte skicket på torpet, fanns det behov fick rotebonden rätta till det. När soldaten var hemma förvarades uniformen i en låst rotekista hos rotebonden, men geväret fick vara kvar i torpet.
Det hände att familjer följde med soldaterna ut i krig. Ett ex är att ca 1300 soldater, med familjer, hovslagare, smed etc kunde bli ett följe på 3000-5000 personer. Från Europa förde man med sig växter och potatis, som då inte fanns hos oss i Sverige. Och inte minst kunskaper i största allmänhet!
Kerstin Falk